making your own luck.

Jag har kommit på mig själv med att på senaste ofta tänka för mig själv, jag önskar jag hade skrivit det där, när jag hört en bra replik i en film eller läst det i en bok. Jag antar att det är det som kallas inspiration. Juno, huvudkaraktären i filmen med samma namn är ett typ exempel. Filmen i sig är jättebra, men hade stått sig ganska slätt utan hennes kvicka käft!

Vad är det då som stoppar mig från göra det, inget. Men jag tror att man måste skriva massor med olika saker för att nå så långt. Därför kändes det ganska vettigt att börja blogga igen. Nog har jag skrivit en del sen jag lätt bloggen gå i dvala men det ligger mest undan stoppat där ingen får se det. Snart får det nog vara slut med det.

Var på 40års-fest, i helgen och råkade på en kille som jobbar med det som jag ska börja läsa i Kalmar nu till hösten, Medieproduktion. Han gav mig massor med tips, ett av dem var att arbetsgivare i framtiden kommer att googla mig för att få veta mer om mig. Då insåg jag att det är upp till mig att se till att få lite kontroll över vad de finner. Så planen är att driva denna bloggen och en hemsida med olika texter blider som jag skapat. Det är helt enkelt dags för mig att verkligen skrika så jag hörs!

Ett annat tips, var att välja min niche ganska tidigt, så det har jag gjort ett försök till redan nu.

Att blogga om kultur är nog lite för brett så det kommer nog mer att handla om populär eller skräpkultur om ni så vill. Saker som intresserar mig. Film, musik, spel och inte att förglömma, tv-serier, som allt oftare verkar bli "my drug of choice".

Welcome, and please spread the word!

2500 mil senare...

Hur man sammanfattar ett år? 12 månader? 52 veckor? 365 dagar? 8760 timmar?

För egen del så låter 2500 som ett vettigt tal. 2500 mil. Det är sträckan som jag och MJF har tillrygga lagt. Ofta med ett och samma mål i sikte, Malmö och högskolan. Efter att ha spenderat sista halvan förra året med att ta mig till Lund så var det så dags att prova något nytt. 20 poäng statsvetenskap var intressant, men det var tyvärr inget jag kunde känna var för mig. Detta tillsammans med ett ökande skrivintresse fick mig att höja blicken och leta efter nya utmaningar.

Valet föll på att köra några mil längre än tidigare och mig på Litteraturvetenskap i Malmö. Ska jag vara ärlig så var det skrivarkursen i slutet som lockade mig mer än att lära mig mer om Bourdieu, Flaubert och allt vad de heter.

Som vanligt så var jag sen när det vankas upprop och kommer in i salen med andan i halsen och letar snabbt upp en stol. Längst bak naturligtvis. Jag som nästan alltid är först på listan hade redan blivit uppropad det var bara vänta på att de skulle börja på nytt. Lyckades hamna bakom en dator så jag hade svårt att se vem det var jag hade hamnat med. Helt plötsligt ropas ett namn som får mig att haja till, inte mitt eget. The girl next door i samma klass, världen är liten, bästisar från förr som inte pratat eller synts på år och dagar, what are the odds? :) Pendlarsällskap fick sen av bara farten.

Terminen flöt på och för första gången kunde jag känna att det var kul att gå på högskolan. Vid sidan av skolan gick saker som de skulle för det mesta. Jag som alltid varit friskheten själv (ta i trä) fick lite att ta hand om. Även om det i slutändan visade sig vara något hanterbart så ska jag erkänna det oroade mig där ett tag. något som också fick mig att tänka under denna tid, var hur pass lång tid det skulle behöva ta för att jag skulle få svar. Jag hade ändå tillgång till vård som inte är alla förunnade, made me think.

Under tiden jag försökte jonglera detta, skola och andra saker så jobbade mamma och pappa stenhårt för att få vårt andra hem i Spanien att faktiskt kännas som ett hem. De gjorde ett kanon jobb.

Efter en stressig men enormt kul termin med resultat i skolan och privat kunde jag konstatera att jag med gott samvete kunde fira sommar lov och dra i väg till London med föräldrarna. Några härliga dagar i min absoluta favorit stad piggade upp och jag kunde ladda för nästa resa. Jag och två vänner begav oss till Spanien med siktet inställt på att festa och ha kul i vår lägenhet. Festandet blev det inte mycket av men härligt var det. Att bara sitta på en underbar balkong och dricka öl med goda vänner slår det mesta!

Glada, solbrända och nöjda begav vi oss mot flygplatsen, efter att ha överlevt i Spaniens galna trafik blir vi påkörda bakifrån. Vi kan som tur väl är konstatera att inget har hänt och vi fortsätter hem åt. Med resten av sommaren i sikte.

En härlig sommar med kul fester och adlelse för mycket fika, regn och jobb för egen del. Det är farligt när man känner folk som har fik har jag märkt. Cafe Mezzo i viken blev sommarens hang out och fortsatte vara så året ut.

Höstterminen betydde mer resande även denna gång till Malmö som faktiskt mot förmodan lyckats charma mig. Från att har varit inne på samma spår som tidigare bytte jag inriktning för att fokusera mer på övriga medier och inte bara det skrivna ordet. Valet gav mig möjlighet att möta en av de mest intressanta människorna jag stött på. Jag nog inte helt ensam om att vara helt bortkollrad av Higgins där ett tag.

Hösten i övrigt gick i Musikens tecken, konserter på löpande band. Allt från Mustach till Muse har varit underhållande! Muse konserten måste jag nog sätta som den kanske bästa kvällen under 2007. Sällskapet, musik, ljus och allt annat bara föll på plats som kanske aldrig förr och jag lämnade Köpenhamn med det största leendet på länge och en otrolig upplevelse rikare. En kväll som kommer att vara med mig länge.

Hösten i övrig har varit tung för familjen med förlusten av vår kära farmor och sjukdomar för nära och kära, men på något underligt vis tar man sig i genom sånt också.

Nu när jag sitter här och sammanfattar känns det lite som ett mellan år, inga större händelser. Men det är nog kombinationen av dåligt minne och att man har svårt att se helheten.

Året har bestått av skratt, gråt, förluster och vinster. Nya, gamla och återfunna vänskapsband.
Jag tror jag har funnit min väg i livet, början på den i alla fall, den ser långt ifrån spikrak ut men det är en utmanig jag ser framemot! :)
Vad mer kan man begära? Inte mycket.

2500 mil senare är cigarrerna inköpta och jag är snart redo att spendera årets sista timmar med goda vänner.

2500 mil senare är jag vid liv, smartare, äldre och många erfarenheter rikare.

2500 mil senare riktar jag ett stort tack till alla som varit med och gjort 2007 till vad det blev! Ett år jag kommer att minnas med glädje och stolthet. :)

101011100011101.

När jag kom till USA för att vara utbytestudent så var där en dotter i familjen, vi drog aldrig jämnt under tiden jag var där. I början funkade det ganska bra och vi umgicks lite, andra eller tredje kväll jag var där såg tog de med mig på bio. Jag var redan då ordentligt film intresserad och då som nu ser jag det mesta jag kommer över. Tyvärr var de andra inte riktigt inne på samma spår.

Filmen som vi skulle se för kvällen var Simone (eller S1m0ne som den så flashigt har döpts om till). Vad jag minns hade jag väldigt lite med film valet att göra. Efter kanske 40 minuter, när jag som bäst är på väg att bli uppslukad av Pacino in action så bestämmer de sig att för att gå. Lite underligt tyckte jag, även om det är dåligt sitter man väl kvar? Hur som helt så har det inte blivit av att jag sett hela filmen efter det. Tills idag.

Att det verkligen skulle ta mig nästan fem år att ta mig igenom hela är lite komiskt men det var det värt. Visst filmen har inget högre tempo och jag känner att det kan vara en film som är svår att ta sig igenom om man bara är där för lite lätt underhållning.

Är man dock lite skärpt och är beredd att fundera under filmens gång är det riktigt givande. Kärnan i filmen är en helt datorgjord leading lady med allt vad denna media hype innebär. Iden om att skapa en kändis från scratch är i sig kul att leka med. Att men på detta lyckats skapa härliga och på något vis drömska miljöer höjer den för mig. Pacino är som vanligt bra och jag tycker att Winona Ryder överraskar i en liten om än viktig biroll.

Har ni en stund över och behöver fundera av er så kan detta vara något!

kladda.

Ibland är jag för slö eller för skeptisk för att fatta pennan, fan, jag hade ju en bra idé igår, som jag tyvärr somnade ifrån. Får väl ta det som en minnesbeta att skriva av mig innan jag somnar. Trots att det bara var en miljöbeskrivning så känns det dumt att den är borta.

Mindes lite av den idag när jag satt i biostolen och såg på Arn, tack vare dess vackra miljöer kunde jag minnas lite av min. Hela filmen får jag nog sammanfatta senare. Jag är dock förvånad av att man faktiskt lyckast hitta så många svenskar med ful skäggväxt!

Det var härligt att även bli påmind om hur vackert Sverige är, om några dagar kan jag, nästan med gott samvete, börja längta efter sommarnätter.

quite unusual.

Jag har äntligen tagit mig i kragen och sett The Usual Suspects. Har fått höra från mer än ett håll att den skulle vara bra. Ska jag vara ärlig så var jag lite skeptisk när jag satte mig ner med den. När jag missar filmer som denna kan jag efter att tag känna att jag har dragit ut på det så pass länge att jag ska ta det som ett tecken att det inte är något för mig. Men som sagt efter lite funderarnde bestämde jag mig för att strunta i det.

Att Bryan Singer ligger bakom filmen känns redan i introt, musik valet och den något suggestiva filmningen känner jag igen som ett typiskt Singer grepp. Jag tycker att början av filmen känns lite segt och jag greppar inte riktigt vad som är på gång, men så kommer Benicio del Toro in med lite härlig närvaro och intresset ökar. Jag tycker han är grym med sin halv taskiga engelska och underbara kroppspråk!

Jag slås av hur pass karaktärsdriven filmen är, det är dem som håller mig kvar gör det givande att se filmen. Handligen känns ganska platt illa fall till vi börjar närma oss slutet. Det är visst vida om diskuterat och det förstår jag verkligen. Häftigt och välgjort verkligen, om jag var skeptisk så får det mig att uppskatta filmen på en helt ny nivå.

En sak som slår mig är hur pass mycket denna filmen har påverkat mig innan jag ens sett den, huvudkaraktären har stött på i annan popkultur utan att ha varit medveten om var insperationen kommit från. Samt att vissa filmiska grepp känns igen och även vissa manusmässiga företelser.

Jag har om inte annat fått ett bra uppslag till tentan jag skriver för tillfället. En bra film som jag definitivt ska se fler gånger för att jag tror jag kan lära mig att uppskatta den ännu mer då.

Dags för mig att inse att jag inte ska vara skeptiskt till det som jag får tips om.

piffad.

[The Thrills - Big Sur]

Jag är inte någon större kritker av fåfänga, visst jag kan fyra av en giftig kommentar om någon som kommer kittad till tänderna till skolan eller gymmet, när det bara känns onödigt. Annars tycker jag inte att det är något negativt, det är bara kul med folk som lägger ner tid på hur de ser ut. Mår de bättre av det så är jag all for it! Att jag själv inte skulle ha en fåfäng sida vore löjligt att påstå, men den kanske inte alltid får utrymme, men visst finns den där.

Jag snubblade över något av det värsta vad gäller fåfänga idag. piffad.se, en sida som tjänar pengar på att redigera vanligt folks bilder, på samma sätt som man gör i mode tidningar. Att man inte längre ska kunna ställa upp på bilder utan att de ska behövas ändras efter känns bara tragiskt. Visst det är kul att se bra ut men nån gång borde vi dra en gräns!

you had me at hello.

Var och såg Kent igår på Olympen i Lund. Förra gången jag såg dem var tillsammans med 20.000 galna fans i ett tält, denna gången är det mindre bättre och påtagligt magiskt på ett sätt som jag inte ofta har upplevt. Muse håller jag forfarande som det bästa jag sätt, detta är dock i samma klass, med vissa viktiga skillander.

Det mindre formatet passar utmärkt, vi hade turen att stå jättebra och kunde se och höra allt som händer på scen. Den intima känsla som finns saknades på Muse men det är säkert ett medvetet val. Man gör saker olika, men det är svårt att inte dra paraller då båda har en så underbar mix av musik och scen show. Båda anpassar sig på ett ypperligt sätt till de olika lokalerna

Musikaliskt fångar de mig vid första tonerna, alla, och då menar jag verkligen alla, kan texterna vilket leder till härlig allsång som bandet fångar in och låter publiken få en plats på scen. Vi samlas rockers, emos, svenssons och alla andra för en kväll under gemensam fflag Jag blev själv positivt överraskad över att jag faktiskt kunde så väl. Martins enorma basriff dunkar tungt in i hjärtats minsta vrår och jag förstår varför jag tycker det är så bra.

Nya låten "Generation Ex" överarraskar och är en av kvällens bästa nummer. Att Jockes duett partner projeceras på väggen, i form av ett iskallt kvinnoansikte filmat med infraröd kamera skapar en känsla som närmast kan beskrivas som otäck. Det är då jag inser att vi är inte längre kvar i Lund, vi har transporteras till Hangesta Hill, med allt vad det innebär.

Finalen "Mannen i den vita hatten" ankompanjerad av allsång och guldregn är ren lycka för mig. Texten är så träffade och bär bara lyckliga minnen för min del, den kommer alltid att vara en anledning för mig att lämna deras konserter nöjd, denna gången hade jag nog behövet ett superlativ så stort att det inte finns för att beskriva hur jag känner!