emotions-mood-pleasure.

jag hakade upp mig på mitt förra inlägg nästan så fort jag skrivit det. det kände bara som om en formulering blev konstig. jag sade att en vis storyline i filmen var bra. innan detta hade jag ändrat den från att jag gillade den till att den var bra. till saken hör att den skilldrar ett lidande och som sagt nästan är skrämmande. vad är det då som får mig att uppskatta det?

jag tycker mig ha en ganska bra distans till filmer jag ser, för enkelhetens skull kan man säga att jag ser inte dem som något verkligt. även om det som babel är realistikt så finns den där en liten, om än tunn, linje som skiljer verklighet från fiktion. som min skolböcker säger, mediet kan överföra alla känslor men inte konsekvenserna.

men det känns avlägset att jag som person mer eller mindre låter mig underhållas av någon annans lidande. för någon dag sen hade vi en föreläsning som väl i sig inte var något vidare men en grej fastnade iaf. relationen mellan begreppen emotions, mood och pleasure. de sades fungera som en kedja, känslorna leder till att vi hamnar i ett humör som i förlägningen skapar en form av njutning. låt vara att det handlade om tv-spel, jag tycker inte att det är helt långsökt att använda det på annan media. jag är beredd att påstå att när jag sätter mig för att se en film är jag ute efter någon form av njutning. fast det känns som det kan vara ett ganska taskigt ordval.

när jag ser sådana här filmer så är jag nog ute efter utmaningen. att försöka förstå och framför allt hantera det humör/stämning som skapas av den. den sätter oftast igång en tanke gång som jag kan se som en njutning eller i alla leder till någon form av belöning.