another day on the job.

usch i bland är jag lite för tanksprid. om jag nu säger mig blogga om kultur så vore det väl nästan skamligt av mig om jag inte skrev lite om helgens kulturella händelse.

för att fira min födelsedag var vi på takida. de intog tivolis scen fashionably late med gott om energi i all fall musikaliskt. för en gångs skull var jag inte så på läst om bandet. jag har båda deras skivor och har lyssnat igenom det men inte mer. i vanliga fall brukar jag ha lite koll på hur de ser ut och lite info om dem osv.

det första som slog mig var att de såg så pass oengagerade ut. jag begär inte att man ska vara värsta svartrockaren eller för den del någon annan extrem stil. men man kan väl försöka att iaf inte se ut som vilken svensson som helst. musiken känns lika mycket kneg som kläderna. låtarna har viss energi men det låter mest som att lyssna på en väldigt bra stereo. publiken kan de förväntade texterna och är med på notorna. trots det känns bandet oinspererat och allt verkar gå på rutin. det är väl bra om det gör det, men det ska inte märkas, hur lika spelningarna än är ska man luras att tro att just denna är unik.

en dag på jobbet för takida, varken mer eller mindre.